ett dagisbarn och en naken bebis

alvin klein leker gärna brandman och har järnkoll på en brandmans utrustning


styr morten gross brandbilen?

Nu har alvin klein gått på dagis i tre veckor. Han har stannat hemma en dag pga han klagade över halsont på morgonen (det hade vi allihopa), och en dag för att åka till Svenska kyrkans barnträff som vanligt istället.

Hans "dagisfröknar" har turats om att vara sjuka, så det har varit en vuxen som tagit hand om upp till 25 barn (fast "chefen" och de andra kollegorna hjälper till så gott de kan). Så det är inte så konstigt att barnen inte har varit ute varje dag, vilket de ska vara varje dag, eller ens fått ha gymnastik, vilket ska ske varje tisdag. Det är bara att hoppas att dessa första tre veckor var ett stort undantag och att det blir bättre från och med nu på den fronten.

Annars verkar alvin klein trivas. En fördel är att två grannflickor som han känner från tidigare är i hans grupp, plus en pojke som alvin klein gick på gymnastik med för över ett år sedan. Och nej, jag har inte vant mig än vid att laga mat varje dag och se till att ha den färdig innan hämtning klockan 12. NEJ! ALDRIG!

Det skulle jag ju inte ens hinna, speciellt inte på tisdagar och onsdagar, för då har jag ju sport och "nakenbebiskursen" med morten gross.

"Nakenbebiskursen" heter oficiellt något annat (pekip), och innebär att bebisar (tillsammans med en förälder - oftast mamman...) träffas från att de är ca sex-åtta veckor gamla med jämgamla bebisar i ett rum som är härligt varmt, runt 27°C. Och så är bebisarna nakna. Inte mammorna. Utan störande kläder och blöjor lär sig bebisarna att röra sig bättre och de njuter av värmen. Och de får en massa spännande leksaker att undersöka. Och mammorna kan prata med varandra. Och jämföra sina bebisar, för det gör man ju, automatiskt. Men vi pratade redan vid första träffen om att vi inte ska låta det gå över någon slags tävling. Och nu är detta mer aktuellt än någonsin.

För morten gross är yngst i gruppen och den första som kryper, sitter (mycket rak i ryggen och läääääänge) och reser sig upp (och står och håller i sig med bara en hand). Usch vad jag skryter och är mallig! Och så har vi bebisen som inte utvecklas alls lika snabbt som sina jämnåriga pga av ett litet och nyligen upptäckt hjärnfel. Vars föräldrar börjar ställa in sig på att ha ett barn med funktionshinder. Handikapp.

Det känns orättvist. Och ändå kan jag inte sluta att glädjas åt morten gross - och naturligtvis alvin kleins - framsteg i vardagen. Kanske just därför?

Jag är glad åt våra fina killar! Det är inte alltid lätt (tänker på alvin kleins små skrikattacker som kan vara i över en timme, avundsjuka mot lillebror och plötsliga saker han gör som att kasta en leksaksbil av metall rakt i ansiktet på mig - kindbenet ömmar fortfarande!), men det kompenseras av en oftast mycket gosig treåring som berättar roliga underbara fantasifulla historier för oss och en sjumånaders bebis som nästan alltid på gott humör och gärna skrattar när han ser storebror. Vår lilla solstråle. Låt inga mörka moln dyka upp på din himmel!


tjoho! Här går det undan!