om dagis, baksteg och framsteg

I torsdags hade alvin klein sin sista dag hos dagmamman. Det känns lite sorgligt, han har ju trots allt varit hos den dagmamman sedan oktober 2009, fyra dagar i veckan, sedan i höstas tre dagar i veckan. Ett bra tag alltså. Och de sista två veckorna hos dagmamman visade och berättade han för henne hur mycket han tycker om henne och att han kommer att sakna att gå dit.
När vi skulle äta frukost på torsdagmorgonen ville inte alvin klein äta någonting alls. Han var inte hungrig påstod han. Jag undrade om han tappat aptiten för att det skulle vara hans sista dag hos dagmamman, och där slog jag väl mitt i prick. Lite chockad blev jag av hans reaktion när han började gråta, helt förtvivlat. Det stämmer nog, det som han berättade för mig för ett par veckor sedan (undrar varifrån han har fått det?):
- Mamma, jag är lite känslig!

I fredags syntes inte ett spår av saknad efter dagmamman: det var dags att gå och hälsa på på alvin kleins nya dagis. Han har fått en plats i delfingruppen, och i den går även två grannflickor. Sammanlagt är det 25 (!) barn mellan tre och sex år och två "dagisfröknar" i den gruppen (som i alla grupper på alla dagis här). De uppfostrar barnen till självständighet, berättade den ena dagisfröken - ja, hur ska det annars fungera?

I fredags ville han inte gå från dagiset. På tisdag börjar alvin klein där på riktigt. Jag hoppas att det kommer att gå bra, för min lilla känsliga kille.

De senaste dagarna har annars varit väldigt jobbiga, av olika skäl. Dels har alvin klein i samband med att han har slutat hos dagmamman varit lite "bråkig", typ inte velat gå själv på promenad, men slagit och sparkat mig när jag har försökt sätta honom i barnvagnen (syskonvagn, viktigt!), dragit mig i håret och tillochmed bitit mig. Igår (lördags) talade han om för oss redan på morgonen att han är på dåligt humör. Jag trodde inte på det då, men han bevisade det i princip resten av dagen. Det började med att han hade ett utbrott i över en timme innan frukost. Innan vi kunde äta frukost. Fast innan dagen var slut talade han om för mig att "mamma, jag är snäll!" Ja, det är han ju, egentligen!

Dessutom har jag sovit dåligt för att morten gross är förkyld, nu igen. Han sover ju fortfarande i sovrummet (i egen säng, naturligtvis) och han har snarkat (ja bebisar kan också snarka, när näsan är tilltäppt!) och hostat om vartannat. Sedan har alvin klein vaknat tidigare än vanligt. Jag har därför bara sovit fem-sex timmar per natt. Sammanlagt. Då kan man inte tackla en "trotsig" treåring riktigt bra.

Samtidigt har vi fått hålla koll på morten gross lite extra. Han har börjat krypa framåt, efter att ha övat på heltäckningsmattan hos farmor och farfar. Han kan nu även resa sig upp mot möbler. Första gången gjorde han det i fredags. Idag har han övat och övat, helst genom att ta tag i mina händer och dra upp sig till stående. Om och om igen. Så när jag satte honom i lekhagen för att hjälpa alvin klein på toaletten, passade morten gross på: när alvin klein och jag kom in i vardagsrummet stod han upp i lekhagen. Mäkta stolt!

tre år och ett halvt

alvin klein fick en riktig cykel!




alvin klein har hunnit fylla tre år. Och morten gross ett halvt. Därmed är alvin klein sex gånger så gammal som lillebror.

Sedan alvin klein fyllde tre år berättar han ofta för mig om "när jag var liten..." - dvs tiden innan han fyllde tre. För när man är tre år är man stor. Fast ibland vill han vara liten igen. Och då talar jag om att det är okej, med tre år är man fortfarande liten, om man jämför med hur stor man är när man är vuxen. Eller går i skolan. Ofta säger alvin klein att han är ettochetthalvt år. Varför vet jag inte. Ett bra tal kanske bara. Och hälften av tre. Ibland berättar han för mig om när jag var liten vad han gjorde då. För han anser att när jag var liten fanns han också. När jag frågar vem han var då, svarar han ibland att han då var min mamma, min pappa eller helt enkelt alvin klein.

Men ikväll var han tomten, som gick omkring med sin "säck" (en låda) full med leksaker och delade ut dem till de snälla barnen (morten gross, mig och Pappa V). Varför? Jo, uppe i arbetsrummet står det två stora lådor med en riddarborg i. Vi har velat ge den till honom länge men samtidigt finns det inte riktigt plats för den. Och redan långt innan jul samlade alvin klein och jag ihop en massa leksaker som han ändå inte använder och ställde dem på vinden, för att han nån gång skulle få plats med sin riddarborg. Och nu ville han nog se till att äntligen få plats för den.

Stackarn, vad han måste ha lidit - jag har nog inte förstått det hitills: här försöker han få plats med sin riddarborg och plockar undan en massa roliga leksaker. Sedan kommer julen och han får en massa nya saker. Några veckor senare fyller han år och överöses av ännu mer saker. Hur ska han kunna få sin riddarborg i trä då, när det är ännu mindre plats? Det var då tomten kom fram och gav bort alla leksaker, så att alvin klein äntligen skulle få borgen. (Han ska få den imorgon)

Fast en sak ville han ju jättegärna ha till födelsedagen förståss: ett dragspel! Han nämnde det för första gången en knapp vecka innan födelsedagen, och det var faktiskt det enda han pratade om. En kompis till oss frågade honom vad han önskade sig:
- Ingenting. Förutom ett dragspel, sa han och suckade, som om det vore nånting som aldrig skulle gå i uppfyllelse. Då kunde han ju inte ana att jag hade beställt ett åt honom redan, som kom fram lagom till barnkalaset...

Och morten gross har redan hunnit fylla ett halvår! När alvin klein fyllde sex månader "firade" han dagen med att börja krypa på riktigt (vi provsatt utemöbler och Pappa V satte ner alvin klein på bordet framför sig, varpå bebisen plötsligt bestämde sig för att istället för att gunga på alla fyra krypa iväg, snabbt som sjutton!) och resa sig upp i lekhagen (som vi fick sänka botten på för att kunna njuta av middagen vi precis höll på att laga).

SOM TUR ÄR (för våra nerver!) är inte morten gross riktigt lika snabb som storebror. Men det saknas nog inte mycket där heller (herregud, det har bara gått en vecka sedan han blev ett halvår, ju!). Han har ju stått på alla fyra och gjort sina krypförsök ett bra tag nu. För några dagar sedan började han plötsligt krypa baklänges, men det tyckte han väl var så dumt så han började öva sig att sätta sig upp istället. (Vilket har lett till minst ett blåmärke i pannan.)
Framåt kommer han iallafall om han vill, för han ålar sig fram till de spännande saker han ser i golvhöjd. Som mussladden till bärbara datorn som brukar ligga längst ner i hyllan, den gillar han att tugga på efter att han dragit ur den ur USB-urtaget... Det är dags att börja bebissäkra hemmet igen! Imorse försökte morten gross resa sig upp. Men han höll i en av alvin kleins små barnstolar som naturligtvis välte till så försöket slutade inte så bra. Annars försöker han ständigt träna musklerna med armhävningar (raka ben, raka armar). Efter det är han så trött att han inte orkar någonting alls. Men viljan finns där!

Från Startlanda till 2011

Gott nytt 2011! Men ojdå vad tiden har gått, är det inte det man undrar varje nyår?

Vi är tillbaka i Tyskland igen. Men det var inte helt enkelt att komma hit...

När vi satt på planet kom det ett meddelande från piloten som fick mig att bli lite smått nervös: det hade varit "ett konstigt ljud" i kabinen men nu kunde man inte höra det längre och därför antog man att det var okej. Det konstiga ljudet kan ha orsakats av en störande radio. Aha? Humm...

Så rullade vi ut mot startbanan. Väl på position startades flygplanets turbiner och det var som om piloten gasade på men glömt släppa på handbromsen, som Pappa V kommenterade. För flygplanet stod alldeles stilla på marken. Och efter en stund hörde vi pilotens röst igen genom högtalaren: att det var onormala vibrationer i höger motor och att vi måste tillbaka till gaten för att en tekniker skulle undersöka varifrån det kom. Möjligtvis var det bara isbildning i motorn som man inte upptäckt innan.

Så vi rullades tillbaka till gaten. Efter en rätt kort tid meddelade dock piloten att man inte kunde hitta felet och vi skulle få byta plan.
Eftersom jag redan hade känt att det här planet var inget jag ville lita på riktigt så var jag å ena sidan lite lättad. Å andra sidan hade både alvin klein och morten gross hunnit somna, och nu skulle vi bli tvungna att väcka dem för att komma av planet igen.

När vi väl satt på det nya flygplanet, fick vi den logiska förklaringen till varför vi inte kunde starta innan av en smart snart treåring:
- Men mamma, vi kan inte starta från Arlanda, vi kan bara landa här!

Väl uppe i luften döpte alvin klein om flygplatsen till Startlanda.

Andra roliga kommentarer som jag fick höra av alvin klein när vi var i Sverige:

När vi var på skidutflykt och han ville åka in i skogen (fast han lade sig ner i snön var och varannan meter) förklarade han det så här:
- Men mamma, skogen längtar efter mig!

Och på en promenad i vinterkylan pekade han på mormor som gick före oss:
- Mormor fryser!
- Hur kan du veta det? undrade jag.
- Jo, hon är röd och när man är röd fryser man ju! (Mormor hade på sig en röd jacka)

När jag nattade alvin klein ikväll, och precis skulle släcka lampan, sa han:
- Men mamma, jag vill ta av mig... blöjan!

Han har hitills haft nattblöja för säkerhets skull, fast vi glömde sätta på honom det ett par gånger när vi var i Sverige och det gick bra. Och nu kände han plötsligt för att pröva en natt utan blöja. Så vi tog av den. Men jag tror han blev lite nervös, för sedan gick han upp och kissade minst tre gånger innan han somnade.

Jag är stolt över min store lille alvin klein! Och blöjor, det är sååå 2010!