om dagis, baksteg och framsteg

I torsdags hade alvin klein sin sista dag hos dagmamman. Det känns lite sorgligt, han har ju trots allt varit hos den dagmamman sedan oktober 2009, fyra dagar i veckan, sedan i höstas tre dagar i veckan. Ett bra tag alltså. Och de sista två veckorna hos dagmamman visade och berättade han för henne hur mycket han tycker om henne och att han kommer att sakna att gå dit.
När vi skulle äta frukost på torsdagmorgonen ville inte alvin klein äta någonting alls. Han var inte hungrig påstod han. Jag undrade om han tappat aptiten för att det skulle vara hans sista dag hos dagmamman, och där slog jag väl mitt i prick. Lite chockad blev jag av hans reaktion när han började gråta, helt förtvivlat. Det stämmer nog, det som han berättade för mig för ett par veckor sedan (undrar varifrån han har fått det?):
- Mamma, jag är lite känslig!

I fredags syntes inte ett spår av saknad efter dagmamman: det var dags att gå och hälsa på på alvin kleins nya dagis. Han har fått en plats i delfingruppen, och i den går även två grannflickor. Sammanlagt är det 25 (!) barn mellan tre och sex år och två "dagisfröknar" i den gruppen (som i alla grupper på alla dagis här). De uppfostrar barnen till självständighet, berättade den ena dagisfröken - ja, hur ska det annars fungera?

I fredags ville han inte gå från dagiset. På tisdag börjar alvin klein där på riktigt. Jag hoppas att det kommer att gå bra, för min lilla känsliga kille.

De senaste dagarna har annars varit väldigt jobbiga, av olika skäl. Dels har alvin klein i samband med att han har slutat hos dagmamman varit lite "bråkig", typ inte velat gå själv på promenad, men slagit och sparkat mig när jag har försökt sätta honom i barnvagnen (syskonvagn, viktigt!), dragit mig i håret och tillochmed bitit mig. Igår (lördags) talade han om för oss redan på morgonen att han är på dåligt humör. Jag trodde inte på det då, men han bevisade det i princip resten av dagen. Det började med att han hade ett utbrott i över en timme innan frukost. Innan vi kunde äta frukost. Fast innan dagen var slut talade han om för mig att "mamma, jag är snäll!" Ja, det är han ju, egentligen!

Dessutom har jag sovit dåligt för att morten gross är förkyld, nu igen. Han sover ju fortfarande i sovrummet (i egen säng, naturligtvis) och han har snarkat (ja bebisar kan också snarka, när näsan är tilltäppt!) och hostat om vartannat. Sedan har alvin klein vaknat tidigare än vanligt. Jag har därför bara sovit fem-sex timmar per natt. Sammanlagt. Då kan man inte tackla en "trotsig" treåring riktigt bra.

Samtidigt har vi fått hålla koll på morten gross lite extra. Han har börjat krypa framåt, efter att ha övat på heltäckningsmattan hos farmor och farfar. Han kan nu även resa sig upp mot möbler. Första gången gjorde han det i fredags. Idag har han övat och övat, helst genom att ta tag i mina händer och dra upp sig till stående. Om och om igen. Så när jag satte honom i lekhagen för att hjälpa alvin klein på toaletten, passade morten gross på: när alvin klein och jag kom in i vardagsrummet stod han upp i lekhagen. Mäkta stolt!