Costa del sol (del 2)

Pojken och havet: Någon badkruka är alvin klein verkligen inte. När han väl är i vattnet vill han inte upp så snart igen, varken ur badbaljan hemma eller ur poolen på utebadet. Och nu på semestern är det likadant. Här finns det en liten barnbassäng med vatten som går upp till midjan på alvin klein och han tycker det är jätteroligt att vada i vattnet och huka sig ner så att vattnet når upp till hakan. Ösa vatten ur hinkar och med spaden. Ligga på sin bräda (en sk. "body board") och låta sig dras på den genom vattnet av sin mor eller far.

Vi bor precis vid havet, och har en sandstrand nästan för oss själva. Okej, det är väl mer stenar än sand på den stranden, men kanske det är just det som gör att det inte är så många andra badgäster här. Det är härligt att bada i vågorna. Det tycker även alvin klein, helt orädd följer han med oss ut i vattnet och leker i vågorna, simmar med benen och plaskar. Sedan - om man nu får upp honom ur vattnet - letar vi efter fina stenar på stranden. Och så springer han ut i vågorna igen.

En dag badar vi med alvin klein i vågorna som har vuxit sig lite större. Och som det nu är, kommer det plötsligt en våg som är ännu större en de andra och alvin klein får saltvattnet rakt i ansiktet. Det tycker han inte om. Sedan vill han inte bada i de stora stygga vågorna igen. När jag dagen efter badar med honom i lilla barnbassängen igen frågar jag om han vill gå ner till stranden och bada i havet med oss. Men han skakar bestämt på huvudet: "neeej", pekar på vattnet han befinner sig i och säger tydligt och klart var han vill bada: "pool"!
Havet får dock en chans till att slicka sina salta vågor om alvin klein, ett par dagar senare när vågorna har krympt igen. Fast då är det kallt i vattnet och vi badar inte så länge.

Det är något lugnande med vågornas brus mot stranden. Inte bara vattnets rörelse i sig, utan även ljudet av stenar som slungas än hit än dit i vattnet och sanden som sköljs fram och tillbaka med vågorna. Stranden förändras varje dag, där det var mycket sand ena dagen ligger det bara stenbumlingar nästa dag. Än är havet lugnt och stilla och vågorna skvalpar stilla upp på stranden i fullmånens sken. Då är det skönt att simma ut i det svarta havet, omsluten av silverskenet uppifrån. Än är havet brusande vilt och vågorna slår högt upp på stranden och klipporna och man kan knappt föreställa sig att bada däri.
(När vi kom hem igen kunde jag inte sova för det var så TYST! Vart tog bruset av vågorna vägen?)

Barnen som aldrig sover: En sen kväll, när alvin klein sov, passade Pappa V och jag på att smita ut på en promenad längs stranden. Ljuset i fjärran lockade oss och vi styrde kosan ditåt, till närmsta orten. Vi passerade en massa långa fiskespön som några bekväma fiskare ställt ner i sanden och flera grupper med glada spanjorer som grillade fisk och festade på stranden. Några av dem vinkade till oss – var det en inbjudan?
Vi fortsatte dock att gå. När vi kom fram till den lilla badorten, San Luis de Sabinillas, var det fullt med människor på strandpromenaden. De flanerade, åt, tittade på varorna som såldes på stånden - väskor, böcker, smycken och dylika. Det var mycket barn ute trots att klockan var elva, halv tolv på kvällen, allt från bebisar till tonåringar. Vi passerade en lekplats som var full med småbarn och vuxna. Vilken livsstil de har här i södra Spanien!
Det var en mycket varm kväll, en fredag, och jag kan tänka mig att om man håller siesta när det är som varmast på dagen så är även barnen uppe längre på kvällarna, och är det fortfarande varmt i en icke klimatiserad bostad så är det väl det enklaste, att vara ute. Även våra kvällar har blivit senare och senare, ju längre tiden lider. Som senast har alvin klein gått och lagt sig vid halv elva-tiden. Det är ju trots allt semester.

En annan kväll hade Pappa V och jag barnvakt lite tidigare och åkte till samma ort och åt middag. Vi hamnade på en mysig fiskrestaurang där mest spanska gäster satt. Straxt innan vi skulle gå därifrån kom det två stora sällskap som skulle äta. De hade flera småbarn med sig, och klockan var halv tolv på kvällen.

Jag skulle inte heller se något större problem med att låta alvin klein vara
uppe längre på kvällen här i värmen, i det mån han själv orkar vill säga. OM det bara betydde att han sov längre på morgonen, vill säga. Men det gör han inte. Han vaknar med tuppen klockan sju varje morgon, om inte tidigare. Så vi har fått se många fina soluppgångar tjugo över sju... (som tur är behöver vi inte ens gå upp ur sängen för att se soluppgången då vi ser havet direkt från sovrummet).

Det var en underbar semester vi hade, trots myggbett och feber och förkylning och ett barn som väckte oss nästan varje natt. Väl tillbaka i vardagen igen längtar vi tillbaka till värmen därnere, här var det typ 10 grader med regnskurar när alvin klein och jag tog en promenad i skogen, höst med andra ord.

Bilder kommer!